Journalist skrivning final 1958

Flygande bäckasiner söka vila på mjuka tuvor.
Från utsände medarbetare. 

Stockholm söndag            

”Svarte Pelé” brassarnas 17 åriga publikgunstling som egentligen heter Edvaldo Alves Santarosa kröp in i målvaktens famn och lät glädjetårarna fritt flöda.

Bara några sekunder tidigare hade han gjort sitt andra mål i VM finalen mot Sverige och fastställt sitt landslags segersiffror till 5–2. Nu upplevde han sitt livs lyckligaste minut efter signalen ”eld upphör”.
En sådan minut som vikt för tårar.

Det var en landslag med ”hjärtat på rätta stället” som blev världsmästare i fotboll 1958 – ett tjusigt vänligt lag som inte gärna någon av de 49737 på läktaren kunde ha missunnat segern.
man böjde på huvudet inför denna underbara kombination av w stora fotbollskonst och hundraprocentig sportslighet. Världens bästa fotbollslag och världens största idrottsarrangemang.

När man försöker samla intrycken av den världsmästerskaps final känner man konstigt nog ingen besvikelse över att våra elva kämpar i blågult förvandlades till sparvar i tranedansen.

Vi har aldrig spelat en sådan fotboll som den brasilianska – och vi kommer tyvärr aldrig att göra det.

Den saken hade man klart för sig på ett tidigt stadium; och därefter slutade man irriteras över den svarta överlägsenhet och överblick i stället till att bara njuta av ett-mål-uppvisningen.

Det blev alltså inte vad man kallar en värdig final. Men en stor, oförglömlig fotbolls uppvisning vi under alla omständigheter se – två spelare; prydliga lag av vilka det ena var bra och det andra fantastiskt.

12 mot 2
Spänningen ströps definitivt nio minuter in på andra halvlek; då nämnde Pelé med en slags överjordisk oberördhet snärtade in bollen bakom Kalle Svensson och gjorde 3 – 1. Ni får en god föreställning om den brasilianska överlägsenheten vid ett estudium av följande matchfacit i femminutersperioden. 12 ”segrar” för brassarna; 4 jämna och bara två perioder av svenskt övertag:

Första halvlek: S-B-B-J-S-B-B-J-B

Andra halvlek: B-B-J-B-B-B-B-J-B

I nio minuter gungade det i Råsunda-betongen: Liedholm gav oss ledningen med 1 – 0 och alla såg den svindlande svenska segerchansen framför sig. Men när Vava kvitterade infann sig omedelbart känslan: Det här klarar vi aldrig.

Det var dödstyst i den svenska presskolonin i halvtid. En eftertacksam tystnad som gav en vision om famlandet efter halmstrået. Man kände redan att vårt landslag var slaget till slant – bara ett under skulle f. matchen att vända sig i andra halvlek. Men undret uteblev för i stället kom brassarna att dominera andra akten så fullkomligt suveränt; att man väl får gå tillbaka till de 1–7 mot Brasilien i 1950 års VM för att hitta motsvarigheten till underlägset svensk landslag.

Slog slint
Före matchen gick resonemanget så här: Sveriges chans ligger i att Liedholm ”dödar” Didi; att Axbom tämjer ytterfenomenet Garrincha och att vårt ytter par Hamrin-Skoglund Nacka får brassebackarna att bli yra i skallen.

Inte på någon punkt gick dessa förhoppningar i uppfyllelse. Och orsaken var bara en: brassarna var allt vida överlägsna p, alla punkter.
Jag roade mig med att föra statistik på vad man kallade ”matchen”; Axbom kontra Garrincha. Duellerna vanns av Garrincha (6–3 i vardera halvleken) och detta at.mde bra med den helhetsuppfattningen man fick: Garrincha var dubbelt så bra som den ståtlige backvikingen från Norrköping. Det var utan tvekan på den kanten som brassarnas seger grundlades tack vare Garrinchas på pricken likadana förspel till de två första målen. Sammanräkningen blev ur svensk synpunkt lika smickrande när det gällde duellerna på motsatta kanten; de mellan svenska segervapnet. Kurre Hamrin och jätten Nilton Santos 8 – 2 till brassaren. Allt snack om att storvuxne Santos skulle lida av höftstelhet och osnabbhet på små ytor” föll pladask till marken – Santos spelade det mest otroliga backspel vi någonsin får se. För min egen del hade jag hela tiden känslan att Hamrin den här gången inte kom någonstans främst av den anledningen att han inte var snabb nog.

Var vi dåliga?
Nu var det många som menade att Sverige var dåligt idag. Men jag vill inte utan vidare skriva under den saken. Det var bara så att de blågula nu mötte spelare som kunde göra allting bättre. Försvaret kämpade och slog ifrån sig med en vilja som absolut inte kan klaga på och kedjan bet ihop tänderna med i hetaste stunden att få nätet i dallring bakom Gylmar.
Inte heller taktiskt sett kunde man hitta några större anmärkningar – det enda skulle i så fall vara att Axbom i första halvlek alltför ofta lämnades ensam med ”spöket” Garrincha. I andra halvlek blev det genast tätare när fick utgöra extra säkerhetsventil mot det svarta yrvädret.
Det var bara det att när Julle trodde sig behärska fältet framför Kalle Svensson dök det alltid upp minst en brasse ”från ingenstans” och ställde alla kyliga svenska beräkningar på huvudet. Och när Agne Simonsson och yttrarna just skulle starta sina snabba motattacker fann de i nio fall av tio att de stod där utan boll-brassebackarna gav dem inte tid att få bollen under kontroll.

Gren vår Didi

Men sista halvtimmen rådde det ingen tvekan: Sverige spelade långt sämre än laget verkligen kan.
Passningarna slogs t.ex. nästan genomgående galet. Då var det totalt slut med den svenska kylan och behärskningen efter en timmes brasiliansk fyrverkeri som fick det att snurra i huvudet även på åskådarna.
En man höll stilen: Gunnar Gren, som jag sätter som dagens svensk. Gren stod inte långt efter Didi i konsten att slå drömpassningar och han slutade alltför tidigt med landslagsfotbollen om han nu gör allvar av sitt uttalande att om att sätta punkt i och med dagens match.
Närmast Gren kommer Parling vars lugn och vriststyrka firade ideliga triumfer.

Lidholm gjorde sin bästa VM-match och skönt för framtiden var att konstatera hur Reino Börjesson fortsätter att växa in i den blågula tröjan.

2–5 mot Brasilien var inte på något sätt osnyggt resultat och det tidigare omdömet om vårt VM-lag står lika fast: Det var det bästa landslag som Sverige ställt på benen. Men inte världens bästa lag..

Succén klar

Jäktig; laddad och härlig. En fotbolls månad är alltid slut; och dagens lyckligaste svenskar hittar ni bland de sista pappershögarna någonstans nere i Råsundas labyrinterna: Holger Bergérus och hans medhjälpare.

De kan med gott samvete bokföra en succé VM som går till historiens om svensk idrotts mest lyckade arrangemang genom tiderna.

Man slapp t.om. den obligatoriska VM skandalen den här gången.
Dagens ”högtidstalare” FIFA-presidenten Arthur Drewry ger högsta betyg:
Jag kommer att minnas VM 1958 som höjdpunkten av vad man kan prestera ifråga om idrottsorganisation.

 Det hade kunnat blivit fler mål. Ingen hade nog protesterat särskilt våldsamt om den franske domaren gett Brasilien två straffar. Parling kom flygande rakt på Pelé på ett regelvidrigt sätt och Julle G. tog till desperata mot Garrincha vid ett annat tillfälle.  
Men i så fall skulle också blågult haft en ”stramare”: Hamrin utsattes för rugby tackling av centerbacken Bellini; f.ö. den ende brasse som man såg spela fränt. Men det hände bara sällan.