419# Tommy Dorsey Lionel Hampton Carlie Barnet Louis Armstrong.

Tommy Dorsey, född 19 november 1905 i Shenandoah i Schuylkill County, Pennsylvania, död 26 november 1956 i Greenwich, Connecticut, var en amerikansk jazztrombonist och storbandsledare. Han var bror till Jimmy Dorsey. På 1940-talet gjordes en långfilm i Hollywood som på svenska fick titeln Bröderna Dorsey spelar upp där Tommy och Jimmy Dorsey spelade sig själva i vuxen ålder.

Lionel Hampton, född 20 april 1908 i Louisville i Kentucky, död 31 augusti 2002 i New York i New York, var en amerikansk jazzmusiker, orkesterledare, slagverkare och vibrafonist.

Han lärde sig tidigt att spela trummor och fick sina första lektioner av en nunna vid Holy Rosary Academy. När han gick i skolan i Chicago fick han ett erbjudande att spela i ett tonårsband, men en kort tid senare lämnade den femtonårige Lionel sitt hem och reste till Los Angeles, där han spelade i ett antal mindre jazzorkestrar.

1930 fick Hampton en möjlighet att medverka i en grammofoninspelning med Louis Armstrong och i en paus började han spela lite på en vibrafon och fick i en av låtarna spela detta instrument. När Benny Goodman hörde skivan erbjöd han Hampton att spela in en skiva med honom och på detta vis bildades den mycket välkända ’’Benny Goodman Quartet’’. I den ingick också Gene Krupa på trummor och Teddy Wilson på piano.

Hamp bildade så småningom en egen orkester, som blev känd över hela världen för sitt framstående jazzmusikaliska framträdande. Orkestern kom att fungera som skola för många av jazzens kända namn, till exempel Art Farmer, Quincy Jones, Charles Mingus, Dinah Washington och Aretha Franklin. Hampton skrev mer än 200 egna låtar och arrangemang och hans kanske mest kända är signaturmelodin Flying Home.

Charles Daly Barnet (26 oktober 1913 – 4 september 1991) var en amerikansk jazzsaxofonist , kompositör och bandledare.

Hans stora inspelningar var "Skyliner", " Cherokee ", "The Wrong Idea", "Scotch and Soda", "In a Mizz" och "Southland Shuffle".

Barnet föddes i New York City, son till Charline (Daly) och Willard Barnet. Hans föräldrar skilde sig när han var två, och han växte upp av sin mor och hennes morföräldrar. Hans farfar var Charles Frederick Daly, vicepresident för New York Central Railroad , bankir och affärsman.

Barnet gick på internatskolor, både i New York och Chicago. Han lärde sig spela piano och saxofon som barn. Han lämnade ofta skolan för att lyssna på musik och för att försöka få arbete som musiker. Även om hans familj ville att han skulle bli advokat, valde han att bli musiker istället

Vid sexton års ålder hade Barnet spelat på turnéer med Jean Goldkettes satellitband och var i New York, där han gick med Frank Winegars Pennsylvania Boys på tenorsax. Alltid rastlös, 1931 hade han flyttat till Hollywood och dök upp som filmstatist samtidigt som han försökte intressera lokala bandledare för het musik, som blev allt mer impopulär på grund av den stora depressionen . Sent 1932, 18 år gammal, återvände han österut och övertalade en kontakt på CBS artistbyrå att prova honom som orkesterledare.

Barnet började spela in i oktober 1933, under ett engagemang på New Yorks Park Central Hotel , men var ingen stor framgång under större delen av 1930-talet, då han regelbundet bröt upp sitt band och ändrade dess stil. Tidigt 1935 försökte han uruppföra swingmusik på New Orleans Hotel Roosevelt , där Louisianas färgstarka guvernör Huey Long , som ogillade det nya soundet, lät bandet springa ut ur stan genom att locka dem till en bordello, som sedan plundrades.

Barnet ordnade med Joe Haymes att ta flera av hans nu arbetslösa sidomän, medan han själv åkte på en lärka i Havanna , som en eskort till välbärgade äldre kvinnor. 1936 sågs ännu en svängig Barnet-utgåva, som innehöll den kommande sångkvartetten The Modernaires men som snabbt försvann från scenen.

Höjden av Barnets popularitet – och hans första riktigt permanenta band – kom mellan 1939 och 1941, en period som började med hans hitversion av " Cherokee ", skriven av Ray Noble och arrangerad av Billy May. 1944 hade Barnet ännu en stor hit med "Skyliner".

1947 började han byta från swingmusik till bebop . Under hans swingperiod inkluderade hans band Buddy DeFranco , Neal Hefti , Lena Horne , Barney Kessel , Dodo Marmorosa , Oscar Pettiford , Wes Dean och Art House, medan senare versioner av bandet inkluderade Maynard Ferguson , Doc Severinsen , Jimmy Knepper och Clark Terry . Trumpetaren Billy May var arrangör i Charlie Barnet Orchestra innan han kom till Glenn Miller 1940.

Barnet var en av de första bandledarna som integrerade sitt band, med fler svarta musiker som arbetade för honom än praktiskt taget alla andra populära vita bandledare. Trumpetisterna Roy Eldridge och Frankie Newton och basisten John Kirby anslöt sig 1937. Lena Horne var en av Barnets sångare. Ovanligt, för en huvudsakligen vit grupp, var Barnet bokad att uppträda på Apollo Theatre i Harlem och etablerade ett nytt publikrekord. Han var en frispråkig beundrare av greve Basie och hertig Ellington . Ellington spelade in Charlie Barnet-kompositionen "In a Mizz". År 1939, i en gest som var varmt uppskattad och beundrad, lånade greve Basie (som var bokad 2 dagar efter) Barnet några av sina listor efter att hans instrument, noter och arrangemang hade förstörts i den berömda branden i Palomar Ballroom i Los Angeles (2 oktober 1939), vilket förhindrade Barnets sista show där.

Under hela sin karriär var han en motståndare till sirapiga arrangemang. I låten "The Wrong Idea" lyfte han fram det "söta" storbandssoundet från eran. Låten skrevs av Billy May, som senare använde samma satiriska inställning i sina samarbeten med Stan Freberg på Capitol Records inklusive Lawrence Welk- satiren "Wunnerful! Wunnerful!" Barnet's var ett ökänt partyband där drickande och skadegörelse inte var ovanligt. Medan Glenn Miller tillämpade strikta standarder för klädsel och uppförande, var Barnet mer intresserad av att ha kul, enligt hans självbiografi They Swinging Years: The Autobiography of Charlie Barnet .

1949 gick han i pension, tydligen för att han tappat intresset för musik. Han kunde gå i pension när han valde eftersom han var en av få arvingar i en mycket rik familj. Han återvände då och då från pensionen för korta turnéer men återvände aldrig till musik på heltid. 1956 släppte han ett album, Dance Bash , som spelades in under fem år från 1947 till 1952.

Känd för ett unikt ljud och hårt svängande stil på tenorsaxofon, lade Barnet i slutet av 1930-talet till altsaxofonen till sin arsenal, följt av sopransaxofonen, ett instrument som hade fallit i unåde efter 1920-talet och inte allmänt användes i storbandstiden.

I september 1964 arrangerade Barnet en privat fest för sin musikaliska hjälte, Duke Ellington, och orkester för att spela på Palm Springs 'San Jacinto country club. Vid dörren stod det på en liten skylt målad av Barnet: "Alla klagomål om hög musik eller förfrågningar om överdriven användning av ljuddämpare kommer att vara skäl för omedelbar utvisning (till ett bord på parkeringsplatsen). Alla önskemål om folkmusik, twist, watusi , eller rock and roll kommer att resultera i omedelbar avrättning av golfbollar i 20 steg." Barnet spelade inte på sammankomsten.

Barnets ledmotiv var "Redskin Rhumba". Hans självbiografi, They Swinging Years: The Autobiography of Charlie Barnet , skriven med Stanley Dance , publicerades 1984

Louis Armstrong, även kallad "Satchmo" och "Pops", född 4 augusti 1901 i New Orleans i Louisiana, död 6 juli 1971 i New York i delstaten New York (av en hjärtattack), var en amerikansk jazztrumpetare, sångare och kompositör, upptäckt av King Oliver i New Orleans.

Asteroiden 9179 Satchmo är uppkallad efter honom.

Armstrong uppgav ofta att han var född 4 juli 1900, ett datum som står i många biografier. Även om han avled 1971 var det inte förrän i mitten av 1980-talet som hans födelseattest hittades då man sökte igenom dopbevis. Av denna framgick att han egentligen var född den 4 augusti 1901.

Armstrong, som var barnbarn till före detta förslavade afrikaner, växte upp i en mycket fattig familj i New Orleans, Louisiana. Han tillbringade barndomen i ett fattigt område i Uptown New Orleans, som kallades “Back of Town”. Hans far övergav familjen då Louis var spädbarn och hans mor lämnade Louis och hans tre år yngre syster hos hans farmor och ibland hos hans farbror. Då han var fem år gammal flyttade han tillbaka till modern och hennes släktingar. Fadern såg han endast på parader.

Han började på en pojkskola och det var troligtvis där han först fick höra den kreolska musiken, en musik som spelades av ättlingar till fransmän och förslavade afrikaner, och innehöll element från båda kulturerna. Han tjänade lite pengar som tidningspojke och genom att sälja bortkastad mat till restauranger, men inte tillräckligt för att mamman inte skulle behöva prostituera sig. Han vistades i dansställen nära hemmet och hämtade kol till Storyville, ett välkänt område avskilt för nöjesliv och prostitution. Där lyssnade han på banden som spelade på bordellerna och dansställena, som Pete Lala's där Joe "King" Oliver uppträdde och där andra kända musiker jammade.

Han hoppade av skolan som elvaåring och gick med i en pojkkvartett som sjöng på gatorna för att få pengar. Kornettspelaren Bunk Johnson lärde den då elvaåriga Armstrong att spela på gehör på Dago Tony's Tonk i New Orleans, även om Armstrong då han blev äldre menade att det var Oliver som lärt honom det. Armstrong såg inte ungdomsåren som hemska, utan något att hämta inspiration från: “Varje gång jag blundar och blåser i min gamla trumpet så ser jag rakt in i hjärtat på det fina gamla New Orleans... Det har givit mig något att leva för.”

Armstrong arbetade även för en litauisk-judisk invandrarfamilj, Karnofskys, som hade en kolfirma. De behandlade honom som en familjemedlem och gav honom mat och husrum. Han skrev senare memoarer om sin relation med familjen Karnofsky – Louis Armstrong + the Jewish Family in New Orleans, La., the Year of 1907. I den skriver han hur han redan som sjuåring upptäckte att den familjen också diskriminerades av vita, som ansåg att de var bättre än judar. Armstrong bar en berlock med en davidsstjärna resten av livet.

Armstrong utvecklade sitt kornettspel i ett band på ett hem för "färgade hittebarn", dit han flera gånger sänts på grund av olika förseelser, till exempel då han avlossat sin styvfars pistol under ett nyårsfirande. Armstrong blev ledare för bandet och de uppträdde runt om i New Orleans. När han var 13 år gammal började hans kornettspel uppmärksammats och när han var 14 släpptes han från ungdomshemmet och flyttade till fadern och styvmodern och sedan hem till modern. Han fick sitt första arbete på ett dansställe på Henry Ponce’s där Black Benny blev hans guide och beskyddare. Han hämtade kol på dagtid och spelade kornett på kvällstid.

Louis Armstrong spelade stadens brassbandparader och lyssnade på äldre musiker, som Bunk Johnson, Buddy Petit och Kid Ory så fort han fick chansen. Främst var det Joe "King" Oliver som blev den unge musikerns mentor och fadersfigur.

Han spelade i olika brassband och med Fate Marables orkester på en hjulångare på Mississippifloden samt i Kid Orys populära jazzband. Armstrong flyttade från New Orleans till Chicago för att ingå i King Olivers orkester som andrekornettist, men överglänste snart sin kapellmästare och idol. Sina första inspelningar gjorde Armstrong, som sideman i King Olivers orkester, 1923. I juni 1924 flyttade Armstrong till New York för att ingå i Fletcher Hendersons stora orkester och gjorde sin första inspelning med den orkestern i oktober samma år. Under tjugotalet gjorde Armstrong också en mängd inspelningar med olika bluessångerskor, såsom Bessie Smith, Ma Rainey, Sippie Wallace, Berta "Chippie" Hill och Alberta Hunter, men även med andra större och mindre jazzband.

Armstrongs första egna grupp var en studiogrupp under namnet Louis Armstrongs Hot Five. Deras första inspelning gjordes 1925 med sättningen Louis Armstrong (kornett), Kid Ory (trombon), Johnny Dodds (klarinett), Lil Hardin Armstrong (piano) och Johnny St Cyr (banjo). Inspelningar under namnet Hot Seven, inkluderande trumslagaren Baby Dodds, förekom också. 

Under 1930-talet och en bit in på 1940-talet ledde Armstrong stora orkestrar som fick ett stort antal skivframgångar och även turnerad i Europa. Till Sverige kom han första gången 1933 och konserterade i både Stockholm och Göteborg. De utsända musikkritikerna från bl.a Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var inte nådiga i sin kritik och drog sig inte för att använda rent rasistiska tillmälen. Efter andra världskriget bildade Armstrong åter mindre grupper (oftast med trumpet, trombon, klarinett, piano, bas och trummor) under namnet Louis Armstrongs All-Stars. Sångerskan Wilma Middleton, trombonisten Jack Teagarden, trumslagaren Sidney Catlett och pianisten Earl Hines var några av de kända namnen i de första upplagorna av All-Stars, vilka flera gånger besökte Sverige. Den 5 oktober 1955 gjorde han två bejublade konserter i Växjö gamla idrottshall. Det kom 3 000 personer, allt enligt ett gammalt urklipp från Smålandsposten.

Allt från det första TV-framträdandet i Ed Sullivan show i november 1948 gjorde Armstrong en mängd TV-framträdanden, ibland som solist, ibland med sina All-Stars. Under ett Sverige-besök på 1960-talet gjordes även en TV-inspelning med Armstrong och hans All-Stars med sångerskan Jewel Brown.

Sitt första framträdande i en film gjorde Armstrong redan 1930 och sedan i stort sett en film (kortfilm eller spelfilm) per år till 1970. Flera av filmerna rönte stor popularitet och några hade mer eller mindre biografisk karaktär, som Satchmo the Great från 1957. Armstrong spelade även sig själv i filmen The Glenn Miller Story 1954.

Armstrong är en av jazzens verkligt stora legendarer och stilbildare. Han blev imponerad av Sidney Bechet som spelade väldigt individuellt och improviserat, så Armstrong tog efter honom och började spela som denne. Armstrong ägnade sig även åt scatsong och gjorde den populär, där Heebie Jeebies anses som första exemplet. Han medverkade även i flera filmer, såväl vanliga spelfilmer som mera biografiska. Han spelade in ett flertal låtar som West End Blues, Saint Louis Blues, Mack the knife, Georgia on my mind, You funny thing, Cabaret och What a wonderful world. Han sjöng även We Have All the Time in the World i Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst. Under 1950-talet gjorde Armstrong högklassiga nya versioner av berömda tidigare inspelningar, Satchmo - a Musical Autobiography of Louis Armstrong ett LP-album med fyra skivor, liksom LP-skivor med musik skriven av W C Handy och musik förknippad med Fats Waller. Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom. Källa: Wikipedia