Beskrivning
Kenneth Fagerlunds största bidrag till jazzhistorien är utan tvekan, att det var han som förmådde Stan Getz att spela in ”Ack Värmeland du sköna”, när denne turnerade i Sverige med Fagerlunds kvintett våren 1951.
Han var född i Göteborg och egentligen döpt till Kennedy Åke Fagerlund men kallade sig aldrig något annat än Kenneth. För många göteborgare blev Kenneth Fagerlunds orkester ett begrepp på 1950-talet, och första delen av decenniet spelade bandet regelbundet på danspalatset Wauxhall. Han debuterade redan sommaren 1941 då han hoppade in och spelade med den dansorkester som leddes av pappa Åke Fagerlund på Lisebergs utedansbana. När han var 15 startade han egen orkester för att spela på skoldanser. Sommaren 1954 ingick han i faderns orkester, och i september samma år gjorde han i Stockholm en skivinspelning för Sonora som ledare av en studiogrupp med bland andra Gösta Törner och Charlie Norman. 1947-48 ingick han i Sven Sjöholms orkester på Wauxhall i Göteborg.
I hemstaden hade Kenneth i slutet av 1940-talet en Benny Goodman-influerad grupp där Bengt Hallberg spelade piano och Ingmar Glanzelius klarinett. Han jobbade också i musikaffär, bland annat faderns nystartade ”skivbar”, som efter kriget importerade skivor med den nya musiken direkt från USA. Kenneth reste själv per båt till New York för att ombesörja detta och för att inhämta nya jazzmusikaliska intryck. 1949 bildade han en kvintett modellerad efter Lennie Tristanos musikaliska stil. Glanzelius hade bytt till altsax, Hacke Björksten spelade tenor, Hallberg piano och Gunnar Johnson bas.
Publiken var chockad; Kenneth har berättat att musikerna var nära att bli utkastade när de spelade på ett dansställe i Göteborg. Musikaliskt gick det bättre, kvintetten fick ackompanjera både Stan Getz och Lee Konitz som besökte Sverige 1951. Kenneth Fagerlund finns på den berömda skivsession som Getz gjorde våren 1951 i Stockholm. Egentligen skulle han inte ha varit med, skivbolaget Metronome ville ha med sin ”hustrummis” Jack Norén. Men Getz ilsknade till och menade, att nog skulle väl ”the leader of the band” medverka. Fast i ”Ack, Värmeland du sköna” fick Kenneth lämna över till Norén, trots att det var han som föreslagit att Getz skulle spela just den melodin.
Kenneth fortsatte att leda orkestrar fram till 1961, ibland med systern Berit (1933-71) som vokalist och ibland med Sonya Hedenbratt. Hallberg ersattes 1954 vid pianot av en då okänd Jan Johansson. I senare upplagor fanns altsaxofonisten Willy Lundin och tenoristen Bob Dahlqvist bland medlemmarna. När rockmusiken slagit igenom och italienska dansband strömmade in i Sverige, tröttnade Kenneth på musikeryrket och gav sig in i annons- och tidningsvärlden. Som trumslagare var han en naturtalang, tekniskt begränsad men mycket musikalisk, lyhörd för solisterna och med ett härligt vispspel. Tillsammans med Bengt Hallberg och Gunnar Johnson bildade han en av de bästa svenska rytmsektionerna i början av 1950-talet. Källa: Orkesterjournalen